Egot – Vägen Hem

Egot skriker inte för att förstöra dig. Det håller fast, skapar kaos, gör motstånd – inte för att det vill bryta ner dig, utan för att det aldrig har fått känna sig tryggt.

Det är en rustning. En mur byggd av rädslor du inte ens visste att du bar på.

Men bakom den rustningen? Ett barn. Ditt inre barn.

Det barn du knappt ens sneglat på. Det barn som suttit där i skuggorna, i minnena du förträngt, i smärtan du försökt släta över. Det har lagrat allt – varenda gång du känt dig ensam, avvisad, otillräcklig. Varenda sekund du skakade av rädsla men tvingades svälja den och gå vidare.

Men ett barn som lämnas ensam med sin rädsla bygger inte frihet. Det bygger murar.

Och egot? Det blev arkitekten.

Det skulle skydda barnet. Skapa en verklighet där det aldrig mer behövde känna den smärtan.

Men barnet såg inte världen för vad den var. Det såg den genom sina sår.

Egot – En Spegel av Det Otrygga Barnet

Egot i sin renaste form är neutralt. Det är en bro mellan dig och världen, ett navigationssystem som hjälper dig förstå vem du är.

Men när det skapas ur otrygghet, blir det något annat.

Det blir en väktare. En försvarsmekanism som alltid är redo för nästa slag.

Och för att hålla barnet ”säkert” bygger det upp regler:

• ”Du måste vara stark, annars blir du krossad.”

   

• ”Du måste vara perfekt, annars blir du avvisad.”

   

• ”Du måste kontrollera allt, annars rasar du.”

   

Så du lyssnar. För barnet inom dig är fortfarande rädd.

Och du flyr. Inte med kroppen, men med själen.

Du jagar prestation, bekräftelse, distraktion – vad som helst för att slippa känna det som ligger där och väntar.

Men barnet stannar kvar. Det ser dig springa. Det ropar efter dig.

Och du hör det inte – för du tror att det är du som måste skydda dig från det.

När det i själva verket är det som hela tiden har väntat på att bli skyddat av dig.

När Vi Slutar Fly och Börjar Lyssna

Egot är inte din fiende.

Det är bara en del av dig som desperat försöker hålla ihop de sanningar det en gång skapade för att överleva.

Men barnet då?

Det är fortfarande där.

Och det är därför du känner sånt motstånd när du försöker förändras.

Det är inte du som kämpar emot. Det är ditt inre barn som är livrädd att du ska släppa det.

Så vad gör vi? Vi gör det vi alltid gjort: vi försöker lösa det på ytan.
Vi byter rutiner, relationer, strategi.

Men vad händer när du möter något med motstånd?

Det slår tillbaka.

Så du tar tag i nya vanor, nya strukturer, bygger en ny vision av dig själv…
Bara för att inse att du sitter där igen.

På ruta ett.

Och den gången är känslan ännu värre – för nu har du inte bara de gamla mönstren kvar.
Nu har du också lagt på förtvivlan.

Den där gnagande tanken: Vad fan är det för fel på mig?

Men sanningen?

Det är inget fel på dig.

Men du har försökt förändra ytan.

När det är grunden som måste bli hel.

Att Möta Barnet och Återställa Egot

Varje gång du har känt rädsla.
Varje gång du har känt att du tappar kontrollen.

Det har aldrig varit du.

Det har varit ditt inre barn som darrat.

Och vad gör vi med ett barn som skakar av rädsla?

Vi håller det. Vi vaggar det. Vi berättar att det är okej.

Det är det egot har behövt hela tiden.

Inte att bli borttryckt. Inte att bli bekämpat.

Utan att få veta att det är tryggt nu.

Men det kan du inte säga till det.

Du måste visa det.

• Visa att du inte längre flyr.

   

• Visa att du har ett inre vägledningssystem du kan lita på.

   

• Visa att du inte behöver hålla fast vid gamla sanningar för att överleva – för du lever inte längre i det förflutna där de skapades.

   

Och när du gör det – när du återtar din roll som din egen vägledare –
Då börjar slöjorna falla.

Då kan du sakta men säkert visa ditt inre barn hela sanningen om alla händelser, situationer och konsekvenser.
Du kan förklara att allt som skett har skett omedvetet. Att det byggde sin värld på överlevnad, men att den världen inte längre behövs.

Och där, lager för lager, börjar du se.

Inte illusionen.

Utan verkligheten.

Och där, i den klarheten, släpper du taget om allt du trodde att du var.

Inte för att bli någon annan.

Utan för att äntligen få vara den du egentligen är.